24 timmar på gatan

Tack för att du har följt denna blogg. Vi kommer nu att låta bloggen gå på lågvarv till dess nästa besökare eller volontär från Xdin åker ner till CWCN. Du får gärna fortsätta kommentera bloggen eller kontakta någon av oss.

Se gärna filmen från vår resa http://www.youtube.com/watch?v=jqPqiQ_1VEg 

Vi vill rikta ett särskilt tack till Er som direkt har bidragit under vår resa med pengar till CWCN eller med positiva kommentarer och idéer. Ert stöd har verkligen sporrat oss att orka hela veckan.

Om du vill göra en insats, gå in under rubriken ”Gör Skillnad!” och sätt in ett bidrag. Är du Xdinare, skapa ett XSS ärende för att göra ett löneavstående på 100 sek/mån. Vi vet att varje krona och att varje volontär som vi skickar ner gör en positiv skillnad för de som behöver det mest. Tack!

David och Magnus

Detta bildspel kräver JavaScript.

Både David och jag var överens om att vi ville tillbringa sista kvällen på skolan tillsammans med barnen och ungdomarna. Idag har CWCN utvecklats och driver både mobil sjukvårdsverksamhet, klinik, dagis och förebyggande verksamhet i slummen och även ett företag för att finansiera verksamheten. Men det är ändå skolan som är kärnan och det var här allt startade för 10 år sedan.

När vi svängde in på gårdsplanen kom barnen och ungdomarna genast ut och tog emot oss. Det tog inte lång tid förrän David hade fått på sig en judodräkt och för mig att börja svettas på fotbollsplanen. Vi fick äta middag, som barnen alltid tillagar, tillsammans med dem på kvällen. Efter middag har de samling där de pratar om dagen och kan dela med sig om tankar och problem, som en form av gruppterapi. Vi satt med på tjejernas samling och flera av dem ställde sig upp och uttryckte sina tack och bad oss att inte glömma dem. Detta var en otroligt fin och känslosam stund. Även killarna tackade av oss i deras hus men lite mer grabbigare :)

Det finns så mycket kärlek på skolan och det känns konstigt att de här barnen och ungdomarna tidigare levt på gatan och upplevt så mycket elände. För oss är de fantastiska och vi kommer alltid minnas den tid vi fick tillbringa med dem!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Social Business Enterprise (SBE) är ett icke vinstdrivande företag som startades upp 2010. 70 % av vinsten går direkt in i CWCNs verksamhet och 30 % används till investeringar. Idag har SBE 25 stycken anställda, varav 3 är tidigare CWCN elever. Huvudsakliga produkter är skjortor och väskor. Kunder idag är bl.a. The Fair Taylor från Sverige och Surya Nepal, och man arbetar nu med att hitta nya kunder.

I veckan satt jag och David med och planerade verksamheten för SBE. Målet för 2014 är att SBE ska finansiera 50 % av löpande kostnaderna för CWCN, vilket är 250000 NRP per månad (ca 25.000 SEK). För detta krävs en nettovinst på 360000 NRP/månad. Under hösten 2011 ligger nettovinsten på ungefär 60000 NRP/månad.

Har du idéer på produkter eller potentiella kunder till SBE. Hör av dig!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fler och fler företag och organisationer går idag sin egen väg när det gäller CSR, Corporate Social Responsibility. Istället för att stödja de stora organisationerna så startar de egna initiativ på plats, ofta med lokala entreprenörer och volontärer. Xdin var tidiga med detta, redan 2001 initierade vi Child Watabaran Center Nepal.

Personligen tror jag detta är ett bra komplement till de stora organisationernas insatser. Investeringen blir lättare att följa upp, ger högre genomslag, skapar tillhörighet och större engagemang i den egna organisationen. På plats genererar dessa projekt nya arbeten, når utsatta som kanske de stora organisationerna missar eller inte kan prioritera och skapar nya relationer mellan människor i olika världar.

Det finns alltid risker och baksidor med alla typer av bidrag och stöd, särskilt när det finansieras från ett företag som ett led i PR arbetet. Därför tror jag det är viktigt att vi fortsätter att skicka egna oberoende medarbetare som på plats kan säkerställa att resurserna används rätt.

På flyget till Stockholm från Doha, Qatar, så möter jag Janne igen som jag träffade i Kathmandu. Han berättar om deras flygning med Buddha Air som visade sig bli den näst sista. Dagen därpå så kraschar planet och alla omkommer, inkl. flygvärdinnan som Janne och hans kollega lär känna ombord. Hon var 19 år, hade arbetat sex månader och var redan familjens försörjare. Han har talat med hennes syster efteråt och ska skicka några bilder som var tagna på flickan under flygningen dagen innan till familjen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Härom kvällen fick vi förmånen att bli inbjudna till Gyanshan och hans familj. Först gick vi igenom gamla stan och såg olika tempel samt en av de gamla kungarnas slott som hade 55 fönster – ett för varje fru han hade.

Sedan bjöd familjen på middag. Deras lägenhet låg i direkt anslutning till gamla stan och var på tre våningar, med ett minimalt rum på varje våning. Det är lågt i tak, både jag och Magnus kan precis stå och vi var flera gånger på väg att köra huvudet i lysröret i taket. Väggarna till grannarna är lövtunna.

Gyanshan och hans familj bor tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Han arbetar som fönstertillverkare och arbetar 72 tim i veckan för ca 3,50 sek tim. De visar oss en enorm gästvänlighet och bjuder på ris och kyckling. Vi köper med oss öl, för de har de inte råd med. Stämningen är varm och vi har mycket roligt tillsammans, men det är nog lite overkligt och annorlunda för både oss och familjen. Vi lever i så olika världar, med så olika förutsättningar, även om denna kväll blev en oförglömlig brygga mellan dessa världar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Överallt springer vilda hundar. Vissa av dem är så illa däran, ibland påkörda med ett trasigt ben hängande efter sig, att jag av ren barmhärtighet omedelbart vill förkorta deras lidande.

Magnus vill förkorta deras liv av ett annat skäl. De få timmar vi fått till sömn så har det varje natt pågått slagsmål mellan hundarna om herraväldet på gatan utanför hans fönster.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har träffat både gatubarn och ”våra” barn och ungdomar på skolan under vår tid här. I tisdags fick vi förmånen att träffa Yamuna Sunar som gjort resan från gatan, skolan och som nu studerar och arbetar. Yamuna är 20 år gammal och bor idag med sin mamma. Hon stiger upp 4.30 på morgonen och går i skolan mellan 6.30 och 10.00. Därefter jobbar hon på SBE (Social Business Enterprise) som är kopplat till CWCN mellan 10.30 och 17.30. På kvällarna studerar hon. Ett ganska tufft liv, funderar på hur länge jag själv hade orkat med detta…

När Yamuna var 7 år gammal lämnade hon hemmet och började vara med sina vänner på gatan istället. Hennes mamma var sjuk och pappan hade lämnat familjen. Det var hon som skulle dra in pengar till familjen. När hon var 11 år kom hon i kontakt med CWCN och flyttade till skolan.

Hon berättar för oss att efter ett tag på barnhemmet/skolan förstod hon att personalen och de andra barnen älskade henne. Hon kände också att det var viktigt att göra något med livet och att bry sig om sina medmänniskor.

Yamuna började studera och efter avslutat ”grundskolan” var hon tvungen att lämna CWCN vilket naturligtvis var tufft. Hon fick hjälp att återförenas med sin familj och sedan april bor hon tillsammans med sin mamma i en liten lägenhet. Hon saknar sina systrar och bröder på skolan men har möjlighet att besöka dem ibland. Yamuna vill gärna fortsätta studera på universitet och senare arbeta som journalist eller med socialt arbete och hjälpa andra.

Det var mycket intressant att prata med henne och få höras hur hennes liv och tankesätt verkligen förändrats genom CWCN. För oss är hon en riktig success story.